Min post-halvmaraförkylning satte i sig under två veckor och gjorde att jag beslutade mig för att inte starta i Lidingöloppet. Loppet jag hade sikte på nästan hela året. Loppet som skulle ha blivit ”mitt” lopp. Oh well. Allting blir inte som man har tänkt sig.
Någonstans i min depp hade jag förträngt att jag anmält mig till Tjurruset. Någon dag innan insåg jag vad det egentligen går ut på. Jag visste nog det hela tiden, men men.. Inte att springa en skön mil i skogen. Snarare att ta sig igenom en mil i lera, vatten, sand och obanad terräng.
Årets Tjurrus gick av stapeln i Tullinge på gamla flygflottiljen. Banan gick igenom leråkrar, bäckraviner, vattendränkta diken, en sjö (!!) med tolvgradigt vatten, träsk, skidbackar, sandtag (har du sprungit uppför en brant och lång sandbacke någon gång?) och slutligen igenom en bäverdamm. Eller ja, egentligen ett björkträsk. Ett träsk.
Lervattnet i bäverdammen var förhållandevis varmt om man jämför med sjövattnet – bara en sån sak.
Jag har nog aldrig varit skitigare, lerigare eller luktat så illa och jag kan nu även säga att jag badat i oktober. Frivilligt. Med kläderna på.
Enda minuset var väl att jag aldrig riktigt fick ner ordentligt med syre i lungorna. Jag andades hela tiden korta, stötiga andetag och kunde tyvärr inte springa på där det var flackt. Inte heller gick det så snabbt uppför de brantaste backarna. Tiden är i det här fallet helt sekundärt – upplevelsen var det viktiga. Men, tydligen är det något förkylningsskit som ligger kvar och spökar.
När jag kom hem tog Pikachu (en av våra älskade babbel-bengalerna) en snabb sniff på mig, sedan vände han och drog. Matte stank träskmonster tydligen.
Var det kul? Ja, så in åt h-vete. Kommer jag att göra det igen? Absolut.
ö.v: den obligatoriska före-bilden. ren och förväntansfull | ö.h. världens bästa trailskor: Inov-8 x-talon 212 I adore you!
n.v. när till och med medaljen är lerig… | n.h. ..och den obligatoriska efter-bilden. skitig, stinkande och jefligt nöjd.
fullfartframat.se 