träskmonster

Min post-halvmaraförkylning satte i sig under två veckor och gjorde att jag beslutade mig för att inte starta i Lidingöloppet. Loppet jag hade sikte på nästan hela året. Loppet som skulle ha blivit ”mitt” lopp. Oh well. Allting blir inte som man har tänkt sig.

Någonstans i min depp hade jag förträngt att jag anmält mig till Tjurruset. Någon dag innan insåg jag vad det egentligen går ut på. Jag visste nog det hela tiden, men men.. Inte att springa en skön mil i skogen. Snarare att ta sig igenom en mil i lera, vatten, sand och obanad terräng.

Årets Tjurrus gick av stapeln i Tullinge på gamla flygflottiljen. Banan gick igenom leråkrar, bäckraviner, vattendränkta diken, en sjö (!!) med tolvgradigt vatten, träsk, skidbackar, sandtag (har du sprungit uppför en brant och lång sandbacke någon gång?) och slutligen igenom en bäverdamm. Eller ja, egentligen ett björkträsk. Ett träsk.

Lervattnet i bäverdammen var förhållandevis varmt om man jämför med sjövattnet – bara en sån sak.

Jag har nog aldrig varit skitigare, lerigare eller luktat så illa och jag kan nu även säga att jag badat i oktober. Frivilligt. Med kläderna på.

Enda minuset var väl att jag aldrig riktigt fick ner ordentligt med syre i lungorna. Jag andades hela tiden korta, stötiga andetag och kunde tyvärr inte springa på där det var flackt. Inte heller gick det så snabbt uppför de brantaste backarna. Tiden är i det här fallet helt sekundärt – upplevelsen var det viktiga. Men, tydligen är det något förkylningsskit som ligger kvar och spökar.

När jag kom hem tog Pikachu (en av våra älskade babbel-bengalerna) en snabb sniff på mig, sedan vände han och drog. Matte stank träskmonster tydligen.

Var det kul? Ja, så in åt h-vete. Kommer jag att göra det igen? Absolut.

ö.v: den obligatoriska före-bilden. ren och förväntansfull | ö.h. världens bästa trailskor: Inov-8 x-talon 212 I adore you!
n.v. när till och med medaljen är lerig… | n.h. ..och den obligatoriska efter-bilden. skitig, stinkande och jefligt nöjd.

race report: sthlm 21k

Ännu i fredags morse hade jag ingen tanke på att jag skulle springa Stockholm Halvmarathon. Men. Helt plötsligt satt jag där med ett startbevis och ett dygn till att första startgrupp skulle ge sig iväg.

Säger jag att jag var helt oförberedd när jag stod på startlinjen – ja, då ljuger jag. Jag har sprungit regelbundet hela våren och sommaren, både långt och kort, långsamt och snabbt, backigt och flackt. Men. Jag har inte tränat för halvmaratondistansen.

Säger jag att jag var pigg och utsövd, ja – då ljuger jag också. Sen kväll efter ett besök på vikingakrogen Aifur (men utan en droppe alkohol), nattligt kattfnatt och tidig morgon för att vinka av hemresande vän.

Strålande sol och runt tjugo grader varmt – i mitten på september. Perfekt löparväder.

Och perfekt gick även min löpning fram till 17-18 kilometer. Ja, jag sprang som en klocka. Mina kilometertider de femton första kilometerna är nästan exakt samma – på sekunden. Mycket av detta har jag att tacka ett tyskt par jag ganska snabbt la mig bakom. De kollade konstant på klockan och jag följde bara efter i deras tempo. Ett tempo som kändes bra. Själv kollade jag bara på klockan vid varje femkilometers-markering.

Den ”fruktade” backen i Tanto tycktes – enligt mig – lätt i jämförelse med flera andra backar och jag log lite för mig själv.

Men.

Sen kom smällen. Strax efter Tanto började det krampa i höger vad. Jag stannade och stretchade mot ett träd. Sprang några hundra meter. Stannade och stretchade mot en stolpe. Sprang. Så höll det på ända till strax efter Slussen, med knappa kilometern kvar till mål, där det sakta släppte. Jag misstänker för lite vätska i kroppen. Det var ju det där med framförhållning.

Det var en halt anka som kom i mål. Inte på min önsketid – men på min första officiella halvmaratontid.

Så här några dagar efter är jag glad att jag tog chansen. Nästa års upplaga av Stockholm Halvmarathon kommer jag att anmäla mig till – i tid.

Några plus och minus:

+ Kul bana och, på många håll, bra publikstöd.
+ Tätt med vätskestationer och energipåfyllnad.
+ Smidig nummerlappsutdelning, värdeinlämning och -hämtning samt uppskattad ”matnyttig godispåse” efter loppet.
– Ganska så nedslående att, efter tolv kilometer, komma tillbaka till Gamla Stan och möta de som var på upploppet till målet. Publiken stod med ryggarna mot oss och hejade på målgången – såklart. Vi andra hade ett varv på Södermalm kvar.
– Trånga passager på vissa ställen och över bron vid Rålis fick vi springa på snöre – där fanns liten möjlighet att springa i bredd.
– Visst, det var kul att få springa igenom Klaratunneln, men en biltunnel utan fläktar blir en kilometer bastu.

midnattsloppet 2013

I lördags eftermiddag var jag fortfarande osäker på om jag skulle springa på kvällen.. Jag var tung i hela kroppen, huvudvärken kom och gick och halsen kändes tjock och rosslig. Men. ”Midnattsloppet är inget lopp – det är party” skrev jag på twitter. Sagt och gjort. Halsen gjorde inte ont och det skulle blir fem-årsjubileum för mig. Klart att jag skulle springa.

Jag sprang i lugnt tempo hela vägen men redan efter kyrkbacken (som jag gick i!) kände jag hur låg på energi kroppen var. Det fanns inte längre någon energi att ta av och jag började tvivla på att det var en bra ide att springa i alla fall. Nåväl, jag och Annelie (som slog förra årets tid – grattis!) tuggade framåt i sakta mak och hittade Elin vid Mosebacke – Elin som värmde upp inför Midnattsloppet med fem mil terräng. Ja – fem m i l.

Hornsgatans målraka kändes evighetslång och när jag blev omkullsprungen av en testosteronstinn man som fått målvittring kändes det überjefligt och uschligt men med knappa femtio meter kvar var det inte läge att tjura. Upp igen och så i mål.

I vanlig ordning var Midnatssloppet en enda fest – både för löpare och publik. Fantastiskt bra ordnat och bästa underhållningen längs banan men några passager var på tok för mörka (Fjällgatan och Renstiernas gata bland annat) och rökkanonerna i kyrkbacken höll på att slå lock för mina öron.

Om det blir ett sjätte år? Jajamensan.

Om jag var pigg och frisk på söndagen? Jajamensan. (med det hade faktiskt kunnat vänt åt andra hållet – so kids don’t do thiis at home)

Nike kan det där med marknadsföring. I like. Fem år i rad. I like.

hoppsan, loppsäsongen närmar sig

Inser till min stora förskräckelse att jag anmält mig till SpringCross om snart två veckor – och jag har i princip haft löpvila sedan november. N o v e m b e r. Det är ju för tusan nästan ett halvår sedan. Okej, jag har ju faktiskt sprungit en del under de här månaderna, men lång från vad jag normalt gör – därav ”löpvila”.

Jaja, det som inte dödar – det härdar. Eller hur nu de gamla vikingarna sa.

Jag som inte ens har koll på om jag anmält mig till 6, 12 eller 18 km. Hoppas att det är någon av de två första distanserna. Får kanske kolla upp det där.

På Allt om Löpning funderar jag på terrängskor – har du tips?

one step at a time…

Nu är det 18 veckor kvar till det här. Jag kommer att berätta mer om insamlingen lite längre fram men vill bara säga att tjejerna bakom det hela är grymma!

Under januari – februari fokuserade jag mest på att hitta tillbaka till orken att träna. Jobbade med trilskande muskler och trötta höfter. Nu kommer jag sakta att bygga på träningen igen. S a k t a. Lite längre löppass, lite snabbare intervaller, lite tyngre backar och fram för allt – mer styrka. Den här stackars kroppen behöver bli stark för att orka med. Ingen tung styrketräning väntas – snarare förebyggande. Jag filar på ett träningsschema som löper arton veckor.

Utgångspunkten är marathon.se:s halvamaraprogram – men modifierat för att fungera för mig. Lite lättare i början och flera intervallpass utbytta mot backpass i slutet. Långpassen kommer också att förpassas (i positiv bemärkelse) till terräng i stället för asfalt.

Tror det blir bra det här.

ya man, jamaica…

En annons fladdrade förbi i helgen och när jag nu på morgonen anmälde mig till några vårlopp skickade jag ett sms till älsklingen – svaret kom direkt. En stor smiley. Sagt och gjort.

Den 7 december springer jag halvmara på Jamaica – Reggae Marathon. Nu vet jag var vintersemestern spenderas. Hepp.

hellasloppet 2012

Om jag ska säga något negativt om söndagens Hellaslopp så var det att speakern missade startskottet vilket gjorde att de flesta 5-kilometerslöparna blev rejält förvånade när pistolen väl sköts halvannan minut efter sagt starttid. För övrigt har jag inget annat negativt att säga. Bra organisation, trevliga funktionärer, lagom antal startande, skön bana och fantastiskt väder – det senare kanske inte berodde på tävlingsorganisationen i och för sig.

Nej, jag kom på en sak till. Sista kilometern sprangs på asfalt. Tråkigt.

Jag tog loppet som ett skönt träningspass och njöt mest av att vara ute i solen. Banan var så där ”lagom” kuperad vilket gjorde att man kunde hämta andan efter en backe innan nästa dök upp. Vi pratar inte om backar a la Lidingölopp, men runt tre kilometer fanns det en rejäl stigning. Upp med blicken, höj knäna, minska steglängden och pendla med armarna. Knep som tar dig uppför utan att förlora för mycket energi.

Det var just runt tre kilometer som jag började tappa känseln i höger ben och arm. Läskigt. Otäckt. Höger ben styrde inte riktigt som det skulle och eftersom underlaget var rätt ojämnt just då saktade jag in och gick en bit för att sedan småspringa resten av banan in i mål. När jag kom hem fanns känslan av sockerdricka i benet kvar ett tag för att till slut helt klinga av. Cirkulationsproblem kanske?

 

midnattsloppet – event report

Mitt Midnattslopp började redan vid femtiden på lördag eftermiddag – då samlades et stort gäng vid Nikes VIP-tält på Zinkendams IP för att dela ut armband och peppa löpare att springa i Nike Running Sveriges Hillrunner – en hundra meter spurt i den berömda kyrkbacken i Vita bergsparken.

Under några timmar gick vi omkring och snackade med folk och lyckönskade de som skulle springa. Himla kul att känna av stämningen på ett annat sätt innan man själv skulle ställa sig i startfållan.

Midnattsloppet är ett av årets roligaste lopp men är aldrig något jag tränar inför – det är något man bara ska göra i alla fall. I år sprang jag för fjärde gången och det lär garanterat bli fler. I år sprang även min kompis en tävling för första gången – hon slog både distans- och hastighetsrekord. Hatten av och busvisslingar!

Vi sprang i lugnt prattempo och njöt av folkfesten. Jag var medveten om mitt krånglande högerknä hela tiden men det var först mot de sista kilometerna som det började protestera. Under söndagen var det både stelt och ömt och jag inser att jag verkligen ska hålla mig borta från asfalt under en period framöver.

[foto: Åsa]

I Nikes VIP-tält var det party! Levande skyltdockor, DJ, mat och dricka. Nu kör vi!

#33000smurfar

Ikväll är det fest. Fest på Södermalm. Årets Midnattslopp går av stapeln och Söder kommer att svämma över att blåklädda löpare – trettiotretusen smurfar. Lär säkert finnas både en och annan Smurfan och Gammelmsurfen i maskeradklassen.

Själv springer jag mest för att det är kul. Mitt högerknä gillar fortfarande inte asfalt som underlag och jag tänkte vara sällskap till min kompis som springer sitt första lopp. Hatten av för henne!

Innan loppet kommer jag att vimsa omkring på Söder och hjälpa Nike med ett och annat – så ser du mig före eller under (och så klart efter) loppet får du gärna komma fram och säga hej!

…och springer du så ska du självklart anmäla dig till hillrunner.se – 100 meter sprint i Vita bergen.

För att bli helt smurf-kittad kommer jag att springa i ett par gamla blå Asics DS Trainer och Gococos underbara (blåa såklart) kompressionsstrumpor. Tightsen – ja, de får vara svarta. Men hårbandet och naglarna är även de blå.

#33000smurfar dök upp som hashtag i min twitterfeed. Kommer att bli en syn, så är ni i Stockholm och inte har något bättre för sig – kom förbi och heja!

Kittad och klar!

stockholm jubileumsmarathon 1912 – 2012

Under tjugosex veckor har fokus varit på att förbereda sig inför det där långa loppet som ägde rum 14 juli – hundra år efter OS i Stockholm 1912 – Jubileumsmaraton 1912-2012. Tjugosex veckor av intervaller, backträning och tyvärr för få långpass. Tjugosex veckor av förväntan och, märkligt nog, längtan.

En förväntan som både bubblade upp och hann rinna över redan under inmarschen till Stadion. Tack vare högtidligheten och den jublande publiken kändes det som om man själv var fanbärare för en stolt nation under ett olympiskt spel. Det var stort. S t o r t. När muskötskotten ekat klart – nästan fyra minuter efter utsatt schema (d.v.s. helt enligt tradition) – var vi igång och på väg ut från Stadion. En resa på fyra mil hade precis börjat. En resa i historien.

På bilden längst ner kan ni skymta mig till höger i bild i rosa tisha och turkosa kompressionsstrumpor.

En resa som innehöll mycket prat och skratt med mina medlöpare, high-five till både stora och små barn, korta danssteg till olika orkestrar, ryggdunk och peppande ord till trötta medresenärer, snabba pussar på älsklingen som dök upp som gubben i lådan vid ställen där jag behövde det som mest och en massa osorterade tankar som bubblade runt i huvudet på mig. Nu i efterhand har jag inte den blekaste aning om vad jag egentligen tänkte på de där milen.

Pusspaus i Sollentuna.

Hatten av för alla fantastiska funktionärer, glada medlöpare och underbar publik – ni gjorde min resa oförglömlig. Jag bugar mig även inför alla som verkligen tog jubileumsmaran på allvar och sprang i tidstypiska kläder – ni var galet snygga i era kjolar, bomullsbyxor eller baddräkter.

Banan var tuff – det visste jag i och för sig sedan tidigare – och innehöll många backar. Tyvärr innehöll den även vissa väldigt tråkiga sträckor att springa då man sprang längs med vältrafikerad motorväg och helt utan publik. En och annan tutande bilist hjälpte ju till, men annars var dessa sträckor enbart transport till mer publiktäta eller trevligare sträckor. Stadion, Sollentuna och vändpunkten vid Sollentuna kyrka var absoluta höjdpunkter på banan. Tanken var att jag skulle stanna vid vändpunkten och fotografera lite, men det glömde jag helt bort i villervallan och känslostormarna. Kilometerna mellan tjugofem och trettio kilometer var tuffast – sen var det ”bara” att räkna ner milen.

Jag hade sedan tidigare räknat vilken pace jag skulle hålla för att få en jämn hastighet över hela sträckan – och för att jag skulle orka hålla i gång alla fyra mil. Den höll jag så klart inte. Både den första och andra milen och även vissa kilometer under den tredje milen gick för snabbt vilket resulterade att bensinen inte riktigt räckte hela vägen fram. Under den sista milen sa mina knän i från och jag gick snabbare än vad jag sprang. Hade jag tvingat mig själv till att springa hela sträckan så hade jag nog inte mått så bra som jag gör nu.

Ny pusspaus i Silverdal. Stela knän – men brett leende.

Målgången på Stadion var helt magisk. Att få springa in via maratonporten och möta en jublande publik och få höra sitt namn från speakern var obeskrivligt. Tårarna rann och jag bara kramade om älsklingen som fanns direkt efter målsnöret och medaljen. Jag sa magiskt eller hur? Tre klunkar bubbel och stapplande ben till ÖIP för att hämta Finishertröjan – den tröjan som fick mig framåt på stela ben de sista kilometerna.

Knäna var fortfarande stela och ömma under söndagen och i går var jag och höftböjarna inte såta vänner – men i dag, tisdag, känns det knappt att jag tog mig runt de där fyra galna milen i lördags. Kroppen är förvisso fortfarande sliten och det står enbart lugn promenad på schemat ännu några dagar, men suget efter att springa en runda – ja, det finns så klart där.

Om jag kan tänka mig att springa ett maraton igen? I lördags sa jag nej, aldrig mer. I dag säger jag: ja, kanske. New York maraton vore coolt.

Alla bilder är tagna av älsklingen.