fullfartframat.se


Lämna en kommentar

träskmonster

Min post-halvmaraförkylning satte i sig under två veckor och gjorde att jag beslutade mig för att inte starta i Lidingöloppet. Loppet jag hade sikte på nästan hela året. Loppet som skulle ha blivit ”mitt” lopp. Oh well. Allting blir inte som man har tänkt sig.

Någonstans i min depp hade jag förträngt att jag anmält mig till Tjurruset. Någon dag innan insåg jag vad det egentligen går ut på. Jag visste nog det hela tiden, men men.. Inte att springa en skön mil i skogen. Snarare att ta sig igenom en mil i lera, vatten, sand och obanad terräng.

Årets Tjurrus gick av stapeln i Tullinge på gamla flygflottiljen. Banan gick igenom leråkrar, bäckraviner, vattendränkta diken, en sjö (!!) med tolvgradigt vatten, träsk, skidbackar, sandtag (har du sprungit uppför en brant och lång sandbacke någon gång?) och slutligen igenom en bäverdamm. Eller ja, egentligen ett björkträsk. Ett träsk.

Lervattnet i bäverdammen var förhållandevis varmt om man jämför med sjövattnet – bara en sån sak.

Jag har nog aldrig varit skitigare, lerigare eller luktat så illa och jag kan nu även säga att jag badat i oktober. Frivilligt. Med kläderna på.

Enda minuset var väl att jag aldrig riktigt fick ner ordentligt med syre i lungorna. Jag andades hela tiden korta, stötiga andetag och kunde tyvärr inte springa på där det var flackt. Inte heller gick det så snabbt uppför de brantaste backarna. Tiden är i det här fallet helt sekundärt – upplevelsen var det viktiga. Men, tydligen är det något förkylningsskit som ligger kvar och spökar.

När jag kom hem tog Pikachu (en av våra älskade babbel-bengalerna) en snabb sniff på mig, sedan vände han och drog. Matte stank träskmonster tydligen.

Var det kul? Ja, så in åt h-vete. Kommer jag att göra det igen? Absolut.

6179d5482e9e11e3b7fc22000aa821d1_8ö.v: den obligatoriska före-bilden. ren och förväntansfull | ö.h. världens bästa trailskor: Inov-8 x-talon 212 I adore you!
n.v. när till och med medaljen är lerig… | n.h. ..och den obligatoriska efter-bilden. skitig, stinkande och jefligt nöjd.


6 kommentarer

race report: sthlm 21k

Ännu i fredags morse hade jag ingen tanke på att jag skulle springa Stockholm Halvmarathon. Men. Helt plötsligt satt jag där med ett startbevis och ett dygn till att första startgrupp skulle ge sig iväg.

Säger jag att jag var helt oförberedd när jag stod på startlinjen – ja, då ljuger jag. Jag har sprungit regelbundet hela våren och sommaren, både långt och kort, långsamt och snabbt, backigt och flackt. Men. Jag har inte tränat för halvmaratondistansen.

Säger jag att jag var pigg och utsövd, ja – då ljuger jag också. Sen kväll efter ett besök på vikingakrogen Aifur (men utan en droppe alkohol), nattligt kattfnatt och tidig morgon för att vinka av hemresande vän.

Strålande sol och runt tjugo grader varmt – i mitten på september. Perfekt löparväder.

Och perfekt gick även min löpning fram till 17-18 kilometer. Ja, jag sprang som en klocka. Mina kilometertider de femton första kilometerna är nästan exakt samma – på sekunden. Mycket av detta har jag att tacka ett tyskt par jag ganska snabbt la mig bakom. De kollade konstant på klockan och jag följde bara efter i deras tempo. Ett tempo som kändes bra. Själv kollade jag bara på klockan vid varje femkilometers-markering.

Den ”fruktade” backen i Tanto tycktes – enligt mig – lätt i jämförelse med flera andra backar och jag log lite för mig själv.

Men.

Sen kom smällen. Strax efter Tanto började det krampa i höger vad. Jag stannade och stretchade mot ett träd. Sprang några hundra meter. Stannade och stretchade mot en stolpe. Sprang. Så höll det på ända till strax efter Slussen, med knappa kilometern kvar till mål, där det sakta släppte. Jag misstänker för lite vätska i kroppen. Det var ju det där med framförhållning.

Det var en halt anka som kom i mål. Inte på min önsketid – men på min första officiella halvmaratontid.

Så här några dagar efter är jag glad att jag tog chansen. Nästa års upplaga av Stockholm Halvmarathon kommer jag att anmäla mig till – i tid.

Några plus och minus:

+ Kul bana och, på många håll, bra publikstöd.
+ Tätt med vätskestationer och energipåfyllnad.
+ Smidig nummerlappsutdelning, värdeinlämning och -hämtning samt uppskattad ”matnyttig godispåse” efter loppet.
– Ganska så nedslående att, efter tolv kilometer, komma tillbaka till Gamla Stan och möta de som var på upploppet till målet. Publiken stod med ryggarna mot oss och hejade på målgången – såklart. Vi andra hade ett varv på Södermalm kvar.
– Trånga passager på vissa ställen och över bron vid Rålis fick vi springa på snöre – där fanns liten möjlighet att springa i bredd.
– Visst, det var kul att få springa igenom Klaratunneln, men en biltunnel utan fläktar blir en kilometer bastu.

sthlm21k


5 kommentarer

midnattsloppet 2013

I lördags eftermiddag var jag fortfarande osäker på om jag skulle springa på kvällen.. Jag var tung i hela kroppen, huvudvärken kom och gick och halsen kändes tjock och rosslig. Men. ”Midnattsloppet är inget lopp – det är party” skrev jag på twitter. Sagt och gjort. Halsen gjorde inte ont och det skulle blir fem-årsjubileum för mig. Klart att jag skulle springa.

Jag sprang i lugnt tempo hela vägen men redan efter kyrkbacken (som jag gick i!) kände jag hur låg på energi kroppen var. Det fanns inte längre någon energi att ta av och jag började tvivla på att det var en bra ide att springa i alla fall. Nåväl, jag och Annelie (som slog förra årets tid – grattis!) tuggade framåt i sakta mak och hittade Elin vid Mosebacke – Elin som värmde upp inför Midnattsloppet med fem mil terräng. Ja – fem m i l.

Hornsgatans målraka kändes evighetslång och när jag blev omkullsprungen av en testosteronstinn man som fått målvittring kändes det überjefligt och uschligt men med knappa femtio meter kvar var det inte läge att tjura. Upp igen och så i mål.

I vanlig ordning var Midnatssloppet en enda fest – både för löpare och publik. Fantastiskt bra ordnat och bästa underhållningen längs banan men några passager var på tok för mörka (Fjällgatan och Renstiernas gata bland annat) och rökkanonerna i kyrkbacken höll på att slå lock för mina öron.

Om det blir ett sjätte år? Jajamensan.

Om jag var pigg och frisk på söndagen? Jajamensan. (med det hade faktiskt kunnat vänt åt andra hållet – so kids don’t do thiis at home)

photo(348)Nike kan det där med marknadsföring. I like. photo(349)Fem år i rad. I like.


Lämna en kommentar

hoppsan, loppsäsongen närmar sig

Inser till min stora förskräckelse att jag anmält mig till SpringCross om snart två veckor – och jag har i princip haft löpvila sedan november. N o v e m b e r. Det är ju för tusan nästan ett halvår sedan. Okej, jag har ju faktiskt sprungit en del under de här månaderna, men lång från vad jag normalt gör – därav ”löpvila”.

Jaja, det som inte dödar – det härdar. Eller hur nu de gamla vikingarna sa.

Jag som inte ens har koll på om jag anmält mig till 6, 12 eller 18 km. Hoppas att det är någon av de två första distanserna. Får kanske kolla upp det där.

Allt om Löpning funderar jag på terrängskor – har du tips?

553846_10150981955242237_613565021_n


2 kommentarer

one step at a time…

Nu är det 18 veckor kvar till det här. Jag kommer att berätta mer om insamlingen lite längre fram men vill bara säga att tjejerna bakom det hela är grymma!

Under januari – februari fokuserade jag mest på att hitta tillbaka till orken att träna. Jobbade med trilskande muskler och trötta höfter. Nu kommer jag sakta att bygga på träningen igen. S a k t a. Lite längre löppass, lite snabbare intervaller, lite tyngre backar och fram för allt – mer styrka. Den här stackars kroppen behöver bli stark för att orka med. Ingen tung styrketräning väntas – snarare förebyggande. Jag filar på ett träningsschema som löper arton veckor.

Utgångspunkten är marathon.se:s halvamaraprogram – men modifierat för att fungera för mig. Lite lättare i början och flera intervallpass utbytta mot backpass i slutet. Långpassen kommer också att förpassas (i positiv bemärkelse) till terräng i stället för asfalt.

Tror det blir bra det här.

cropped-photo2171.jpg


Lämna en kommentar

hellasloppet 2012

Om jag ska säga något negativt om söndagens Hellaslopp så var det att speakern missade startskottet vilket gjorde att de flesta 5-kilometerslöparna blev rejält förvånade när pistolen väl sköts halvannan minut efter sagt starttid. För övrigt har jag inget annat negativt att säga. Bra organisation, trevliga funktionärer, lagom antal startande, skön bana och fantastiskt väder – det senare kanske inte berodde på tävlingsorganisationen i och för sig.

Nej, jag kom på en sak till. Sista kilometern sprangs på asfalt. Tråkigt.

Jag tog loppet som ett skönt träningspass och njöt mest av att vara ute i solen. Banan var så där ”lagom” kuperad vilket gjorde att man kunde hämta andan efter en backe innan nästa dök upp. Vi pratar inte om backar a la Lidingölopp, men runt tre kilometer fanns det en rejäl stigning. Upp med blicken, höj knäna, minska steglängden och pendla med armarna. Knep som tar dig uppför utan att förlora för mycket energi.

Det var just runt tre kilometer som jag började tappa känseln i höger ben och arm. Läskigt. Otäckt. Höger ben styrde inte riktigt som det skulle och eftersom underlaget var rätt ojämnt just då saktade jag in och gick en bit för att sedan småspringa resten av banan in i mål. När jag kom hem fanns känslan av sockerdricka i benet kvar ett tag för att till slut helt klinga av. Cirkulationsproblem kanske?