race report: sthlm 21k

Ännu i fredags morse hade jag ingen tanke på att jag skulle springa Stockholm Halvmarathon. Men. Helt plötsligt satt jag där med ett startbevis och ett dygn till att första startgrupp skulle ge sig iväg.

Säger jag att jag var helt oförberedd när jag stod på startlinjen – ja, då ljuger jag. Jag har sprungit regelbundet hela våren och sommaren, både långt och kort, långsamt och snabbt, backigt och flackt. Men. Jag har inte tränat för halvmaratondistansen.

Säger jag att jag var pigg och utsövd, ja – då ljuger jag också. Sen kväll efter ett besök på vikingakrogen Aifur (men utan en droppe alkohol), nattligt kattfnatt och tidig morgon för att vinka av hemresande vän.

Strålande sol och runt tjugo grader varmt – i mitten på september. Perfekt löparväder.

Och perfekt gick även min löpning fram till 17-18 kilometer. Ja, jag sprang som en klocka. Mina kilometertider de femton första kilometerna är nästan exakt samma – på sekunden. Mycket av detta har jag att tacka ett tyskt par jag ganska snabbt la mig bakom. De kollade konstant på klockan och jag följde bara efter i deras tempo. Ett tempo som kändes bra. Själv kollade jag bara på klockan vid varje femkilometers-markering.

Den ”fruktade” backen i Tanto tycktes – enligt mig – lätt i jämförelse med flera andra backar och jag log lite för mig själv.

Men.

Sen kom smällen. Strax efter Tanto började det krampa i höger vad. Jag stannade och stretchade mot ett träd. Sprang några hundra meter. Stannade och stretchade mot en stolpe. Sprang. Så höll det på ända till strax efter Slussen, med knappa kilometern kvar till mål, där det sakta släppte. Jag misstänker för lite vätska i kroppen. Det var ju det där med framförhållning.

Det var en halt anka som kom i mål. Inte på min önsketid – men på min första officiella halvmaratontid.

Så här några dagar efter är jag glad att jag tog chansen. Nästa års upplaga av Stockholm Halvmarathon kommer jag att anmäla mig till – i tid.

Några plus och minus:

+ Kul bana och, på många håll, bra publikstöd.
+ Tätt med vätskestationer och energipåfyllnad.
+ Smidig nummerlappsutdelning, värdeinlämning och -hämtning samt uppskattad ”matnyttig godispåse” efter loppet.
– Ganska så nedslående att, efter tolv kilometer, komma tillbaka till Gamla Stan och möta de som var på upploppet till målet. Publiken stod med ryggarna mot oss och hejade på målgången – såklart. Vi andra hade ett varv på Södermalm kvar.
– Trånga passager på vissa ställen och över bron vid Rålis fick vi springa på snöre – där fanns liten möjlighet att springa i bredd.
– Visst, det var kul att få springa igenom Klaratunneln, men en biltunnel utan fläktar blir en kilometer bastu.

#runthedistance

We Run sthlm och She Run Sthlm har den här veckan slagit sina påsar ihop och kör löppass a l l a vardagar.

I måndags sprangs det sex kilometer i Lill-Jansskogen, i går blev det sju kilometer på Djurgården, i kväll åtta kilometer på Söder, i morgon nio kilometer på Kungsholmen och det hela avslutas på fredag med 12,250 km i Rålis. Nike+ Run Club lovar storartad avslutning!

Springer du alla sträckor har du sprungit ett helt maraton – värt att firas!

Jag har tyvärr inte möjlighet att vara med på något av tillfällena – men jag kör på egen hand i alla fall. Tanken är distans. Tugga kilometer. Uthållighet och styrka.

Spelar ingen roll om du klämmer milen på fyrtio eller sjuttiofem minuter – så länge du är ute och tuggar.

#runthedistance

 

spring i benen

Ungefär samtidigt som över trettio tusen tjejer igår sprang en mil på Djurgården sprang jag en mil runt vår sjö. Jag höll på att få värmeslag och var tvungen att stanna till två gånger. Första gången mellan transportsträckan och skogsslingan och sen innan hemtransport. Fatta hur varmt det var då.

September levererar – med besked.

Jag har sprungit en hel del den här sommaren och varken jag eller sommaren verkar vilja kasta in handduken än. Än roligare är att älsklingen slår distansrekord på distansrekord. Från att jag-springer-inte-alls till att närma sig milen – ja, det är imponerande.

Jag kommer att fortsätta fokusera på löpningen i höst. Och så var det ju den där bålstyrkan då.

A rainy day.

Vill du springa ett maraton, fördelat på fem tillfällen, tillsammans med Nike Run Club – kolla då in deras facebooksida. 6, 7, 8, 9, och 12,250km. #runthedistsnce

sörmlandsleden etapp tre

Tanken var en halvmara på Sörmlandsleden. Men en vurpa (som kändes värre just då i skogen än hemma i soffan) senare och en buss som kom lägligt vid Tyresta By blev det strax under femton kilometer i stället. Etappen som startar vid Alby friluftsgård är en si så där tolv kilometer men jag tog några extra svängar – till en kallkälla, till en utsiktspunkt och så vidare..

jag är inte ute efter att ta mig fram så snabbt som möjligt – själva upplevelsen är lika viktig. Och då hade jag inte heller hunnit med att ta bilder. De flesta är dock tagna i språnget så kvaliteten är ju varierande.

Sörmlandsleden är verkligen fin. Varierande natur, miljö och underlag. Kallkällor, torrdass och vindskydd finns på flera etapper. I lördags var det många ute i spåret – många löpare, vana vandrare men även barnfamiljer och pensionärer med hundkompisen på en liten tur.

När jag, knappa kilometern efter start (!!), blir sjukt kissnödig – ja, titta! Att det var becksvart och kryllade av spindelnät – det var sekundärt.I Nyfors kan det bli svårt med broarna – fråga SUM-gänget…Ser ni den orangea markeringen till höger? Det gjorde inte jag utan sprang på en bra bit innan jag insåg att något inte stämde – det var bara att vända om..Det går både brant uppför och nerför.. ..för den trötte vandraren..Spänger finns det gott om. Hela etappen är väl underhållen och markeringarna är täta – även om jag missade några..Trefilig autobahn – och svullna knän. Tre-spängskorsning. Perfekt tältplats någon kilometer från Tyresta By. Här missade jag även Staffan – typiskt. Mina älskade Inov-8 börjar redan bli slitna – och jag som vill nöta på dem i många, många mil till!

Läs mer här och här om mina tidigare bravader på Sörmlandsleden.

..och där kom smällen

Jag skrev ju tidigare att lördagens nattliga äventyr inte bet mig i rumpan på söndagen – det tog till tisdagen i stället.

Tanken var att springa åtta snabba kilometer på blandat underlag men jag kom knappa hälften. Fyra (!!) – långsamma – kilometer innan jag kastade in handduken och erkände mig besegrad, och då hade jag fått slita från första steget. Känslan av att springa med hundra kilo tunga fötter i knähög lera – ja, den känslan.

När jag väl krälat mig hem med svansen mellan benen så var jag tröttare än efter jubelmaran förra året. Allvarligt.

Där fick jag för att jag tjoade efter midnattsloppet. Kharma is a bitch.

Nu har jag avbokat all schemalagd träning de närmsta dagarna och hoppas på att jag känner mig pigg för att avverka någon eller några etapper på den där orangemarkerade leden i helgen.

Sörmlandsleden etapp 3 (Handen – Tyresta)

midnattsloppet 2013

I lördags eftermiddag var jag fortfarande osäker på om jag skulle springa på kvällen.. Jag var tung i hela kroppen, huvudvärken kom och gick och halsen kändes tjock och rosslig. Men. ”Midnattsloppet är inget lopp – det är party” skrev jag på twitter. Sagt och gjort. Halsen gjorde inte ont och det skulle blir fem-årsjubileum för mig. Klart att jag skulle springa.

Jag sprang i lugnt tempo hela vägen men redan efter kyrkbacken (som jag gick i!) kände jag hur låg på energi kroppen var. Det fanns inte längre någon energi att ta av och jag började tvivla på att det var en bra ide att springa i alla fall. Nåväl, jag och Annelie (som slog förra årets tid – grattis!) tuggade framåt i sakta mak och hittade Elin vid Mosebacke – Elin som värmde upp inför Midnattsloppet med fem mil terräng. Ja – fem m i l.

Hornsgatans målraka kändes evighetslång och när jag blev omkullsprungen av en testosteronstinn man som fått målvittring kändes det überjefligt och uschligt men med knappa femtio meter kvar var det inte läge att tjura. Upp igen och så i mål.

I vanlig ordning var Midnatssloppet en enda fest – både för löpare och publik. Fantastiskt bra ordnat och bästa underhållningen längs banan men några passager var på tok för mörka (Fjällgatan och Renstiernas gata bland annat) och rökkanonerna i kyrkbacken höll på att slå lock för mina öron.

Om det blir ett sjätte år? Jajamensan.

Om jag var pigg och frisk på söndagen? Jajamensan. (med det hade faktiskt kunnat vänt åt andra hållet – so kids don’t do thiis at home)

Nike kan det där med marknadsföring. I like. Fem år i rad. I like.

krossat PB

Efter att jag igår twittrat, instagrammat, skickat in helsidesannons i DN och ropat ut över nejden att jag krossat mitt km-PB kom jag på att det ju lät som om jag bara kutade en kilometer och sedan satte mig ner och glassade.

Inte riktigt.

Jag kutade faktiskt fem kilometer. Krossade km-tiden med tretton (!!) sekunder, snabbaste ”mile” med ungefär lika många sekunder och sprang fem backintervaller. Så det så.

Tretton sekunder är ganska mycket på en liten fjuttig kilometer. Så antingen var mitt gamla personbästa rackarns uselt eller så var jag ruskigt snabb igår. Väljer att tro på det senare alternativet.

Fy phan vad jag är bra.

Gräslöken i bakgrunden ser lite ledsen ut. Det skulle du också göra om du hade en bengal som gillade att tugga på dig.

ursviks motionsspår

I går morse mötte jag upp Annelie för ett varv i Ursviks motionsspår norr om Stockholm. Vi valde att springa milen och lämna Extreme-banan till en annan dag.

En mil räckte gott.

Tisdagsmorgonen var varm och kvav, det var fuktigt i skogen, jag hade valt fel skor, katterna hade haft nattligt kattfnatt och ryggen bråkade..

..äsch, vem försöker jag lura? Jag var inte i form helt enkelt.

(fast ryggen bråkade på riktigt..)

De första tre kilometerna kändes längst och de tre sista kortast. Vi sprang på breda grusvägar, smala skogsstigar och i rotfyllda backar. Förbi betande kor, picknickande familjer och pensionärer med käpp. Ursvik är fullt av spår som fungerar för alla. Vissa av spåren har både skidföre under snösäsong och elljus vilket gör området användbart hela året.

Det var fina omgivningar att springa i och med tanke på att jag pluggat och jobbat i Kista under tio års tid var det väl dags att hitta till skogen runt den övergivna tunnelbanestationen.

Vi avslutade det hela med en timmes promenad genom Rissne och Duvbo till Sundbyberg. En oplanerad – men välkommen – promenad.

(Bilden är från Sörmlandsleden etapp 1)

ge mig lite skog i stället…

I måndags konstaterade jag krasst att jag inte är explosiv. Inte någonstans. Inte över huvud taget. Nike Run Club/She Runs Sthlm hade bjudit in till ett NTC-pass på Trädgården (sicket coolt ställe jag helt missat!). Under fyrtiofem minuter körde vi burpees, utfall, upphopp, armhävningar, benböj, mountain climbers, höga knän och en massa annat.

Det var just det där med upphopp och andra ”snabba” saker. Jag är inte snabb. Mest kände jag mig bara seg, otymplig och långsam. Visst, styrkan finns där men inte explosiviteten. Jag fick liksom inte riktigt till det.

På facebook kommenterade jag det hela med att jag nog skulle hålla mig i skogen i stället.

..eller så blir man bra på det man tränar. Kliva utanför den där komfortzonen kanske.

sörmlandsleden etapp ett – två

Har man sagt A får man verkligen göra B också. Sagt och gjort, i lördags var det dags för några etapper till på Sörmlandsleden. Nu med lite mer ändamålsenliga skor och bättre vetskap om vad som väntade – men med högre temperaturer och längre sträcka.

Jag började med att vänta på försenade tåg.. kändes ju så där när man bara ville iväg innan solen hann högt på himlen. Dagen innan hade mitt medlemsbevis för föreningen Sörmlandsleden ramlat ner i brevlådan. Jag var inte sen att sy fast det fina märket med några – mindre fina – stygn. På fötterna: Inov-8 och Gococo. Bästa kombon även om skorna faktiskt blev aningen varma.

Då kör vi då. Etapp 1 består av en massa sjöar. Du springer förbi oväntat mycket vatten. Vissa var jag bekanta med sedan min tid i Bagarmossen -andra inte. Tack och lov hade någon smart (etappansvarig?) även målat orangea prickar på rötter, stubbar och stenar. Vandrar man har man ju oftast näsan rakt fram men springer man vill man helst ha koll på var fötterna hamnar och då missar man lätt en trädmarkering – eller två. Lite så där kul att passera trafikerade vägar. Ovan Ältavägen. Godaste vattnet jag druckit på länge. Iskallt och klart. Tack naturen. Snabb instagram-paus vid ytterligare en badsjö. En sjö som många millöpare vid Hellas är bekanta med. Leden delar milspåret (och femman) en bit.Etappmål Skogshyddan. Jag sa att det var varmt va? Tights: 2XU, linne: Craft, rygga med vätskeblåsa: Nathan. Slutdestination för den dagen. Alby friluftsgård i Tyresö. Lördagens etapper upplevde jag som enklare att springa – men på vissa sträckor tråkigare. Fler grusvägar och genom Öringe går leden på vanliga asfalterade promenadvägar. Snitthastgheten för dessa etapper var naturligen snabbare än för etapp 4 – om man nu skulle bry sig om det. Jag själv är stolt över att jag orkar springa i så pass kuperad och många gånger teknisk terräng.

Naturen är varierande och på många ställen fantastiskt vacker. Under etapperna passerar du flertalet torp och får en liten dos historielektion. Jag sprang lite fel på några ställen och när jag kände mig riktigt förbryllad – trots karta – stod jag helt plötsligt öga mot öga med en grand danois vars husse vänligen visade mig stigen åt rätt håll.

Efter Annikas dust med etappen till Paradiset är jag tveksam om jag verkligen ska ta den etappen – nu lutar det mer mot att jag fortsätter ner mot Nynäshamn och sedan tar mig an etapperna mot Södertälje. Men man vet ju aldrig vad som händer.