fullfartframat.se


7 kommentarer

nervös?! näeh, borde jag?

Det är garanterat något fel på mig. På lördag ska jag springa de där fyrtiotvåkommanågonting kilometerna och jag har inte ens vett att vara nervös!

I och för sig har jag nog inte riktigt fattat än att jag ska ta mig runt så där långt – jag har nog inte ens fattat h u r långt det är. Som längst har jag sprungit något längre än en halvmara, jag har för få långpass i benen och jag har noll koll på kolhydrattömning respektive -laddning, energigeler, taktik eller strategi. Jag vet knappt när min startgrupp står på startlinjen.

Jag vet bara att jag ska ta det lugnt och i m i n takt. Jag får inte stressas upp av att andra springer om mig, för det kommer de garanterat att göra. In i min bubbla.

I dag kämpade jag mig igenom trettio minuter axel- och bålstyrka – ett pass koreograferat av NTC-appen. Tungt och galet svettigt men jag fick bra draghjälp av två starka tjejer. I morgon funderar jag på en lugn lättdistans och på onsdag blir det att bila banan som ska springas på lördag. Kanske jag har vett att bli nervös då? Eller på fredag när jag får nummerlappen i min hand?

Det visar sig…


På söndag ska jag vila, och på måndag, och på tisdag..
ända tills jag känner för att träna igen.

Annonser


6 kommentarer

lyxsnorkk

Snorkkning är ett väl känt begrepp bland löparbloggare och är ett (mycket) finare ord för transportlöpning. Att, springandes, ta sig från punkt A till B – när man egentligen kunde ta bilen, bussen eller tåget. Oftast snorkkas det till och/eller från jobbet, men fler och fler springer t.ex. från dagis, till fikastunden eller ”ärende-snorkkning”.

Jag har snorkkat ett fåtal gånger och då har det varit från jobbet till hemmet. Springer jag raka vägen hem så landar det på tretton kilometer men får jag för mig att lyxsnorkka så kan det landa på nästan vad som helst. I går samlade jag ihop en halvmara – tjugoen kilometer.

Färden gick från jobbet på Östermalm, genom (älskade) Vasastan, över Kungsholmen och Södermalm till Marievik/Liljeholmen. Vidare genom Årsta till Globen och gamla Slakthusområdet, genom Enskede, via Svedmyra för att slutligen följa Örbyleden mot Hökarängen, Farsta och slutligen Farsta Strand.

Första milen sprang jag snabbare än beräknat (då fick jag a l l a rödljus och gick dessutom i en uschlig backe – denna mil inkluderar även Västerbron och Liljeholmsbron) men andra milen gick långsammare än förväntat. Det ena ger det andra. Enkel matte.

Många tankar snurrade i mitt huvudet under vägen hem och många ramlade ganska så osökt in på kommande långpass. Jag är inne i en liten dipp just nu och känner av minsta lilla skavank och stelhet – som jag annars knappt skulle lägga märke till. Det är säkert en del av processen, men för mig som upplever det för första gången är det jobbigt. Då är jag oerhört tacksam för goda vänner som tror mer på min förmåga än vad jag själv gör.

Ni är guld värda.


5 kommentarer

tröskelpass

Jag tror jag är kär. I ett par turkosa Nike Free. Färgen har säkert en underordnad betydelse, men i alla fall. De är helt underbara att springa fort med och man studsar verkligen fram. Synd att jag inte är så snabb så att jag hänger med skorna i det tempo de vill springa i. Man kan inte få allt.

Dagens tröskelpass (2 * 3 kilometer) var tufft men överkomligt. Jag vet ju att jag utvecklas, blir uthålligare och snabbare – men det behövs så lite för att man ska bli trumpen och tvivlande. I dag var inte en sådan dag. I dag var jag stark, snabb och snygg. Äsch, s k o r n a var snygga *host*.

Tröskelpass (förenklat: då du arbetar precis på mjöksyrenivå) är bra för att jobba upp uthålligheten, men det är verkligen galet tungt att springa med mjölksyra i benen. Jag borde ta det lugnt och vila benen i morgon men jag har gett mig den på att hinna med Nike+ Run Club – så det får väl bli en l u g n femma i morgon. På torsdag vilar vi benen. Finns ingen anledning att stressa träningen nu – så nära det där långloppet.

Kärlek.


4 kommentarer

maratonfunderingar

Vårens marathonschema har fungerat riktigt bra – med ett undantag: långpassen. Intervaller, backträning och snabbdistans har jag betat av och bockat för men jag har fått till allt för få pass runt tjugofem kilometer och uppåt. Nu känner jag mig stressad och osäker på hur kroppen kommer att reagera runt trettio – fyrtio kilometer.Det är en massa kilometer och man (jag) har då varit ute länge. Hur kommer min kropp att reagera och kommer pannbenet att hålla?

Gårdagens korta långpass på sexton kilometer fick mig missmodig och besviken – det var tungt och segt. Rent ut sagt USCHligt! De som kan och vet påstår att det brukar vara så här och att det är en del av formkurvan inför långlopp – de har säkert rätt. Jag vet inte. Jag har inte gjort det här tidigare så jag har verkligen ingen aning. Litar på de som har varit med förr.

Det jag vet är att jag vill få till två längre pass innan jag slår i bromsen inför fjortonde juli. Till det kommer ytterligare något backpass (Jubileumsmaran är kuperad…) och några snabba korta pass – bara för att det är kul att springa fort. Även om jag inte orkar så långt.

Pretty in pink: bästa löparstrumporna från Gococo – inte utan mina strumpor.


Lämna en kommentar

varv på varv

De gånger jag har sprungit förbi vår närmsta idrottsplats har löparbanorna alltid varit upptagna – antingen av fotbollslag, friidrottare eller någon löparklubb. Då har det inte riktigt känts okay att ”tränga sig på”. I dag däremot var det ganska så tomt när älsklingen och jag stannade till. Ett av årets största bakfylledagar hjälpte nog till.

En pappa med sina barn övade på målskott, en ensam löpare sprang varv efter varv på innerspår och några fnissiga tjejer hängde vid en bänk – och så älsklingen och jag som sprang intervaller.

Första intervallen kändes riktigt bra och var även det det snabbaste varvet. De följande varven fick några sekunder till i bagaget – men annars sprang jag förhållandevis jämnt och stabilt. Men fy vad långa varv! Mentalt jobbiga.

Det sista varvet fick jag tyvärr bryta halvvägs då halsen snörde ihop sig och de sista av förkylningsresterna lossnade (undanhåller er detaljerna..).

I morgon hoppas jag på uppehåll så jag ä n t l i g e n kan få till ett längre pass. Håll en tumme för rengfritt – will you?


3 kommentarer

run free

När jag i början av året planerade för min träning inför fyrtiotvåkommanågonting kilometer i mitten av juli bad jag till löparguden att inte bli utsatt för någon förkylning under halvåret. H*n hörde min bön – nästan. Natten innan NYRR Mini 10k skulle springas vaknade jag med halsont men eftersom det hade gått över till morgonen så valde jag ändå att springa. Tio dagar senare snorar jag lite fortfarande. Surt.(…och dumt!)

Tyvärr blev rundan i Central Park den enda löprundan i New York (även om vi promenerande säkert ett antal mil) och även om intentionen var god under senaste tjänsteresan i Berlin blev det inte många löpsteg.

I kväll kom jag så äntligen ut på en kort men förhållandevis snabb runda. Med alldeles lagom temperatur och både knott och flygfän som höll sig borta – de dras till mig i vanliga fall – var det underbara förutsättningar för en kvällstur. Skönt att rasta benen som var förvånansvärt pigga och ville dra iväg i högre hastigheter – flåset var inte riktigt med hela vägen dock.

Kvällen till ära invigde jag mina nya Nike Free som spontanshoppades på Niketown. Sköna, snygga och snabba!

Är det sommar nu?


1 kommentar

vila, näring och kärlek

Det både springs och cyklas långt i helgen. Jag ska – om förkylningen ger med sig det vill säga – försöka springa lite. Känner att jag ligger efter vad gäller långpass och behöver verkligen få till några till innan det är dags att varva ner inför långloppet de luxe.

Vad planerar du för träning i helgen? Tuffa och intensiva intervaller, bygga muskler, springa långsamt och länge, tid för återhämtning eller kanske en skön promenad? Oavsett vilket, se till att göra det helhjärtat och glöm inte att förse kroppen med det den behöver – vila, näring och kärlek.