casall hit – tuff träning

Mer eller mindre halva träningsbloggsrymden har svämmat över av fallskärmar. Det har sett lite knasigt ut men de har lovordats både till höger och vänster. Jag var igår inbjuden på ett av premiärpassen av Casalls nyhet – Casall HIT. Och jag, lovar – det är inte bara knasigt utan även galet kul!

Vi testade inte bara fallskärmar utan även viktslädar, resistor ropes (motståndsrep?), viktvästar, multi balance trainers, och mycket mer. En högintensiv knapp halvtimme av cirkelträning. Fyrtiofem sekunder jobb, byte av station, fyrtiofem sekunder… i tre varv.

En knapp halvtimme med enbart 45 sekunder per station låter kanske lite, men tro mig – det räckte gott och väl.

Vill du också testa? Casall kör öppna pass nästa vecka i Vasaparken. Jag kommer dit på tisdag kväll – för det här vill jag göra igen!

Gänget som var och tränade igår. Tack till Casall team och Åsa! [foto: Casall]

kaffe

Alltså. Det här med att jag börjat dricka kaffe. Inte bara så där nu och då utan i princip varje dag. Älsklingen som fixar frukost till mig (!!) har till och med börjat att ställa fram en Nespresso på morgonen.

Jag har inte längre några problem med att dricka kaffe innan ett träningspass och jag kan även ta en kopp tidig kväll utan att bli sömnlös.

Är det bra eller dåligt?

Än så länge har jag dock inte huvudvärk de dagar jag inte dricker kaffe..

Kaffe må vara okej, men Celsius – det dricker jag inte. Fy phan.

sörmlandsleden etapp tre

Tanken var en halvmara på Sörmlandsleden. Men en vurpa (som kändes värre just då i skogen än hemma i soffan) senare och en buss som kom lägligt vid Tyresta By blev det strax under femton kilometer i stället. Etappen som startar vid Alby friluftsgård är en si så där tolv kilometer men jag tog några extra svängar – till en kallkälla, till en utsiktspunkt och så vidare..

jag är inte ute efter att ta mig fram så snabbt som möjligt – själva upplevelsen är lika viktig. Och då hade jag inte heller hunnit med att ta bilder. De flesta är dock tagna i språnget så kvaliteten är ju varierande.

Sörmlandsleden är verkligen fin. Varierande natur, miljö och underlag. Kallkällor, torrdass och vindskydd finns på flera etapper. I lördags var det många ute i spåret – många löpare, vana vandrare men även barnfamiljer och pensionärer med hundkompisen på en liten tur.

När jag, knappa kilometern efter start (!!), blir sjukt kissnödig – ja, titta! Att det var becksvart och kryllade av spindelnät – det var sekundärt.I Nyfors kan det bli svårt med broarna – fråga SUM-gänget…Ser ni den orangea markeringen till höger? Det gjorde inte jag utan sprang på en bra bit innan jag insåg att något inte stämde – det var bara att vända om..Det går både brant uppför och nerför.. ..för den trötte vandraren..Spänger finns det gott om. Hela etappen är väl underhållen och markeringarna är täta – även om jag missade några..Trefilig autobahn – och svullna knän. Tre-spängskorsning. Perfekt tältplats någon kilometer från Tyresta By. Här missade jag även Staffan – typiskt. Mina älskade Inov-8 börjar redan bli slitna – och jag som vill nöta på dem i många, många mil till!

Läs mer här och här om mina tidigare bravader på Sörmlandsleden.

..och där kom smällen

Jag skrev ju tidigare att lördagens nattliga äventyr inte bet mig i rumpan på söndagen – det tog till tisdagen i stället.

Tanken var att springa åtta snabba kilometer på blandat underlag men jag kom knappa hälften. Fyra (!!) – långsamma – kilometer innan jag kastade in handduken och erkände mig besegrad, och då hade jag fått slita från första steget. Känslan av att springa med hundra kilo tunga fötter i knähög lera – ja, den känslan.

När jag väl krälat mig hem med svansen mellan benen så var jag tröttare än efter jubelmaran förra året. Allvarligt.

Där fick jag för att jag tjoade efter midnattsloppet. Kharma is a bitch.

Nu har jag avbokat all schemalagd träning de närmsta dagarna och hoppas på att jag känner mig pigg för att avverka någon eller några etapper på den där orangemarkerade leden i helgen.

Sörmlandsleden etapp 3 (Handen – Tyresta)

mina kompressionsfavoriter

Under lördagens Midnattslopp sprang jag i ett par illgröna kompressionsstrumpor från CEP. Mest för att matcha tröjan faktiskt. ”Strumpskaftet” var dock riktigt skönt och själva kompressionen var rejält tight vilket jag gillar, men själva foten i strumpan var för tjock och bylsig. Springer man länge med dem så finns risken för skavsår.

Nio gånger av tio, näeh nittionio gånger av hundra snarare, springer jag med Gococo-strumpor. Det finns inga andra strumpor som ens kommer i närhet vad gäller hur de sitter på foten, hur de klarar av svettiga, skitiga, långa och sega pass, hur de transporterar svett eller vilka färger som finns. Oslagbara!

Tränar jag med kompression (till exempel under längre löppass) så blir det oftast ett par sleeves från just ovan Gococo eller ett par lövtunna från 2XU – lite beroende på allmäntillstånd, behov av kompression och – faktiskt – humör. Men strumporna – ja, de är kokosbaserade.

Tränar du med kompression? Vilka är dina favoriter?

(vä. till hö.) Mina favoritstrumpor från Gococo – knallgula! (ingen kompression i dem dock!) | Kompressionsstrumpor från CEP, tighta men bylsig fot | Tunna sleeves (calf guards) från 2XU

midnattsloppet 2013

I lördags eftermiddag var jag fortfarande osäker på om jag skulle springa på kvällen.. Jag var tung i hela kroppen, huvudvärken kom och gick och halsen kändes tjock och rosslig. Men. ”Midnattsloppet är inget lopp – det är party” skrev jag på twitter. Sagt och gjort. Halsen gjorde inte ont och det skulle blir fem-årsjubileum för mig. Klart att jag skulle springa.

Jag sprang i lugnt tempo hela vägen men redan efter kyrkbacken (som jag gick i!) kände jag hur låg på energi kroppen var. Det fanns inte längre någon energi att ta av och jag började tvivla på att det var en bra ide att springa i alla fall. Nåväl, jag och Annelie (som slog förra årets tid – grattis!) tuggade framåt i sakta mak och hittade Elin vid Mosebacke – Elin som värmde upp inför Midnattsloppet med fem mil terräng. Ja – fem m i l.

Hornsgatans målraka kändes evighetslång och när jag blev omkullsprungen av en testosteronstinn man som fått målvittring kändes det überjefligt och uschligt men med knappa femtio meter kvar var det inte läge att tjura. Upp igen och så i mål.

I vanlig ordning var Midnatssloppet en enda fest – både för löpare och publik. Fantastiskt bra ordnat och bästa underhållningen längs banan men några passager var på tok för mörka (Fjällgatan och Renstiernas gata bland annat) och rökkanonerna i kyrkbacken höll på att slå lock för mina öron.

Om det blir ett sjätte år? Jajamensan.

Om jag var pigg och frisk på söndagen? Jajamensan. (med det hade faktiskt kunnat vänt åt andra hållet – so kids don’t do thiis at home)

Nike kan det där med marknadsföring. I like. Fem år i rad. I like.

sweaty combat

Det här med svett.

Efter gårdagens combat funderade jag och Pernilla på hur olika man svettas under olika pass. Jag svettas mer under spinning än under löpning – till exempel. Är inte det märkligt? Under löpning måste man ju även använda kraft för att förflytta kroppen men under spinning så pinnar ju bara benen på. Jaja, ni fattar..

Combatpasset lämnade oss sjöblöta – trots att jag inte riktigt var på banan hela tiden och grymtade inombords över ”fusk-uppercuts” och ”tönt-krokar”. Har man kört box vill man ju inte fuska med slagen utan göra dem korrekt. Något om är svårt när du ska hinna med två slag, en jabb, två krokar och två knän på tre millisekunder.

Jag har nog en hatkärlek till combat. Grymt kul konditionsträning men frustrerande att fuska i kombinationerna för att hinna med hela sekvensen. Inte bra.

Pernilla var ju grymt rutinerad och kunde alla femtiofem minuter by heart. Hon skuttade på som om hon inte gjort något annat – vilket hon tydligen inte har heller!

Nästan så långt från Combat man kan komma.. en riktig boxklubb.

krossat PB

Efter att jag igår twittrat, instagrammat, skickat in helsidesannons i DN och ropat ut över nejden att jag krossat mitt km-PB kom jag på att det ju lät som om jag bara kutade en kilometer och sedan satte mig ner och glassade.

Inte riktigt.

Jag kutade faktiskt fem kilometer. Krossade km-tiden med tretton (!!) sekunder, snabbaste ”mile” med ungefär lika många sekunder och sprang fem backintervaller. Så det så.

Tretton sekunder är ganska mycket på en liten fjuttig kilometer. Så antingen var mitt gamla personbästa rackarns uselt eller så var jag ruskigt snabb igår. Väljer att tro på det senare alternativet.

Fy phan vad jag är bra.

Gräslöken i bakgrunden ser lite ledsen ut. Det skulle du också göra om du hade en bengal som gillade att tugga på dig.

hemmagym

Vad behöver man egentligen i ett hemmagym? Den enklare varianten alltså – inte ett helt rum tillägnat träning.

Jag har en yogamatta, en 5 kg medicinboll och en skumrulle (som fungerar både för massage och balans) men funderar på att skaffa en eller två kettlebells.

Tanken är att jag ska kunna köra ett kortare styrkepass med fokus på bål och ben direkt efter ett löppass, det vill säga inget avancerat.

Finns det något annat som kan vara bra att ha hemma?

bild från stadium.se

#slutpåsemestern

I dag är många semestersnurriga kontorsråttor tillbaka på jobbet igen – första dagen av e-post, möten, jobbluncher och projektstarter. Ta det lugnt i början. Ingen mår bättre av att du försöker prestera 110 procent från dag 1.

Kroppen mår inte bra av att det, hjärtat mår inte bra av det, du mår inte bra av det.

Har du möjligt, börja med några kortare dagar eller en halv vecka. Försök att ”leka semester” på lunchen, efter jobbet och till helgen. Passa på så länge vädret är fint med kortare utflykter, picknick med kollegorna (prata inte jobb!), spring till/från jobbet, en cykelsväng på lunchen, en båttur efter jobbet – eller varför inte ett dopp under lunchen?

Jag har förmånen till fyradagarsveckor men kommer ändå att spendera mina luncher så långt det går utomhus. I dag blir det en promenad ute på Djurgården.

…och comeback i cykelsalen för den en av den svenska träningsvärldens bästa instruktörer. Aj, mina sittbensknölar.

Augustinätterna är magiska.