fullfartframat.se

midnattsloppet 2010

10 kommentarer

Midnattsloppet är ett av de roligaste loppen som går (iaf i Stockholm) och det är verkligen party i tio kilometer! Det här året hade arrangörerna lyckats vrida upp partyknappen ytterligare några steg med bland annat fler musikpunkter runt banan, fler ljusshower (Clariontunneln!) och fler i publiken (beror förvisso på vädret..),

Jag startade i grupp 4 tillsammans med en kollega. Vi var väldigt peppade innan start och stog och snackade taktik inför backen upp mot Sofia kyrka. Ringvägen gick snabbt, tunneln under Clarion hotel var en ljus- och ljudupplevelse utöver det vanliga och det hela kändes riktigt bra. Stannade för vatten strax efter tre kilometer – önskar jag hade haft eget vätskebälte! Backe upp, backe ner, gata upp och gata ner längs Söders östra sida. Inga större problem. Ja, det var varmt och klibbigt – men hellre det än regn och kyla som ifjol. Kollade pulsklockan med jämna mellanrum och tiden var okay. Inte snabbt – men okay. Det skulle ge mig en måltid på runda timmen. Det duger gott för mig.

bild: Coyntha

Så kom Sofia kyrkbacke. Upp kom jag utan några större problem (värre var det tydligen för den femtioåriga mannen som ramlade ihop i backen.. otäckt!) och jag förberedde mig nu på att njuta av resten av loppet – för nu var ju mer än hälften bakom mig! Det var då, i nerförsbacken, det smällde till. Foten vek sig på något märkligt sätt och i min iver att rädda mig från en stukning vred jag till knäet istället. Aj!! Det var inte på tal om att springa vidare.. resterande kilometers lunkade jag fram, ibland joggade jag en stund men mest gick jag. I mål skulle jag – och i mål  kom jag! På en katastrofal tid, men ändå med ett leende på läpparna – jag hade inte en endaste gång känt av att det gjorde ont för att jag sprang på asfalt! Under sommarens (få) löppass har jag undvikit hårt underlag så mycket som möjligt då i princip varje steg har gjort ont – men inga sådana känslor nu! Underbart. Sen att knät gjorde ont är ju en annan sak…

bild: Coyntha

Idag är jag stel i höger knä, men jag kan stöda på det och det är inte svullet – vilket känns betryggande.

..för ut i spåret det ska jag snart igen!

10 thoughts on “midnattsloppet 2010

  1. Grattis till genomfört lopp. Tiden spelar ingen roll, viktigaste segern vann du genom att inte ge upp. Kramar från Maja

  2. Utan att verka alltför dryg kanske det ändå är bättre att bryta om man känner att man skadat sig istället för att förvärra skadan vilket man bara får lida för i längden. Det finns ju trots allt en anledning till att kroppen väljer att skicka ut smärtimpulser om något har gått snett.

    Hoppas ditt knä blir bra.

  3. Hans, självfallet har du rätt i att om man skadar sig illa så bör man bryta. Jag kunde stöda på knät och det var inga problem med att gå, jogga/springa var det dock värre med.

    Maja, tack!

  4. Bra gjort att ta sig i mål trots skada!

  5. Attans, vad trist att trampa fel, hoppas knät blir bättre snart 🙂 !

  6. Dom 2 som drog på och kutade ”härligt” och friskvårdande och sen dog på kuppen är väl bara en bagatell? Shit happens?
    Om en 26-åring dör av att kuta en ”hälsosam” mil i 20 graders värme – hur många av er frisksportare hade då i onödan occuperat sjukhusets dyra intensivvårdsavdelning om tempen varit 26?
    Här är det dags att ställa ansvarig (förmodligen redan sen gammalt kravslöst och generöst skattefinansierad idrottsorganisation) till publikt juridiskt ansvar. Om det numera krävs via lag att till och med småungar på 3-hjuling ska hjälm, varför skulle man då inte kunna kräva att idrottsorganisationer som organiserar kommersiella publik/sportspektakel av den här typen tvingas kräva att deltagarna kan uppvisa ett färskt friskhetsintyg från en läkare?

  7. Strongt Lotta att fullfölja trots knät! Pannben!!! Skönt också att det verkar rätt OK idag.
    Otäckt när andra rasar ihop och blir dåliga – oavsett hur dåliga de blir.. Man får sig en tankeställare, själv slog jag av på tankten efter hjärtstoppet vid Sofia Kyrka..
    Och det där med tiden, den skiter vi i – vi hade ju roligt i tio km! 😀

  8. Mia och Soffan: Tack!

    Åke: Jag anser personligen att varje individ måste ta ett eget ansvar inför liknande prestationer/tävlingar. Du bör själv känna till dina begränsningar och hur mycket din kropp klarar av – vi kan inte reglera allting i lag eller föreskrifter. Nu vet vi inte vad som ligger bakom de tragiska dödsfallen så vi kan inte heller beskylla arrangörerna för det som hände. Menar du även att vi ”frisksportare” inte har rätt att använda oss av sjukvården ifall något händer eftersom vi får skylla oss själva? Intressant.

    Pernilla: Ja, det var kul!!

  9. Bra jobbat!! Stark att du kom till målet med ont!
    Fina bilder hi hi
    Ja. Vi ses snart då!
    Kram och krya på dig.

  10. Jobbigt med knät. Själv var jag inte så långt ifrån att snubbla strax innan första vätskekontrollen, det var lite för stort avstånd mellan stenarna där.

    Jag sprang förbi han som segat ihop vid kyrkan när dom gav honom hjärtmassage, och när jag kom i mål körde dom iväg nån i ambulans. Såg en hel del som klappat ihop längs vägen också, så det är uppenbart att det inte är helt riskfritt att springa såna här lopp, och att man måste lära sig att känna efter hur man mår så man kan sakta ner innan man klappar ihop.

    Åke : Jag kan inte förstå det här med att allt måste vara någons fel. Man måste låta folk ta ansvar för sina egna handlingar. 1 mil är egentligen inte särskilt mycket, även om jag själv inte skulle klarat det om jag försökt när jag anmälde mig i maj. Om nån säckar ihop och dör av det så kan man inte bara skylla på arrangörerna.

    Nu vet jag att min puls låg på 170-180 större delen av loppet (brukar vara 160-170 när jag tränar) så det är uppenbart att det är mer ansträngande att springa ett lopp än att träna, men samtidigt kände jag att jag på många ställen ändå hade kunnat springa lite fortare om det inte varit så mycket folk i vägen (vilket antagligen beror på att jag var i näst långsammaste startgruppen).

    Konstigt att de inte hade tillräckligt många muggar vid vätskekontrollerna. Själv fick jag iaf vatten längs banan, men när jag kom i mål var muggarna slut. Tur att jag tagit med extra vatten och lagt i ryggsäcken.

    Trevligt att de sprutade vatten på oss på 2 ställen, fast vid ett av dom var det nån gnällkärring strax bakom mig som inte ville bli blöt. Hade nog inte skadat med mer sånt med tanke på värmen.

    -end of svammel-

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s