mittiveckanspring

Ikväll kan man springa med nystartade Nike+ Run Club Stockholm, på Djurgården med några andra tusen tjejer eller – som jag – på ett löpband. Jag trodde att jag hade förpassat löpbandet till garderoben fram till höstens mörker men korta intervaller är enkla(re!) att göra på bandet. Om man nu inte har tillgång till löparbanor. Förra veckan när jag skulle dra av de där intervallerna så var det fullt med fotbollskillar på banorna vid Farsta IP och jag hade ingen som helst lust att sicksacka mellan dem. Summan är att jag har skjutit upp de där tvåhundringarna länge nog nu – och i dag känns som en bra dag att beta av den surdegen.

Landar i New York om en vecka. Yes.

citronlemonad

Jag har fått dille på lemonad – citronlemonad. Inköpslistan har fått ett kroniskt inslag av – just det – citroner. Det är verkligen busenkelt och fantastiskt gott! ”Min” lemonad görs så här:

Ingredienser:
3 dl strösocker (går också att använda råsocker för en ”mörkare” smak)
3 dl vatten
rivet skal och saften av 3 – 4 citroner (tvätta dem noga innan och se till att inte få med det vita av skalet – använd en potatisskalare!)
vanligt eller kolsyrat vatten till att späda ut sockerlagssaften

1. Blanda socker, vatten och skal och värm på spisen tills allt socker smält.
2. Låt kallna i kyl.
3. Pressa saften ur 3 – 4 citroner (beror på hur syrlig du vill ha lemonaden). Spara gärna fruktköttet i saften om du vill.
4. Låt fruktsaften kallna.
5. När fruktsaft och sockerlag är riktigt kallt: Fiska upp skalen ur sockerlagen och blanda sedan ihop med saften.
6. Späd med vanligt eller kolsyrat vatten enligt tycke och smak. Man kan med fördel låta blandningen stå i kylen och blanda till lemonad när man önskar.

Jag dricker min lemonad med massor av is och några blad citronmeliss. Så gott. Så sommar.

ber till vädergudarna

Sitter på jobbet och kikar ut över Östermalms takåsar var femte minut. Ser det inte lite regntungt ut? Var det där en regndroppe? Visst spricker det upp nu? ..och kan inte temperaturen gå en grad upp istället för ner? Jag har bara korta tights med mig.

Gårdagens långpass frös inne av flera anledningar och jag hade tänkt ta igen det idag – om nu regnet håller sig borta.

Annars blir det sedvanlig cykling och yoga på Spårvagnshallarna. Det gäller att ha både A- och B-planer. Uti fall att.

Löpskor eller spinningpjuck? Ja, det får vi se.

funktionell träning

Man blir bra på det man tränar. Logiskt. Just nu är jag bra på att springa rakt fram, sitta på en cykelsadel (ja, inte b a r a sitta då) och kanske slå/sparka lite på ett par mitsar. Däremot är jag inte bra på det mesta som inkluderar balans och styrkeövningar i ett – som exempelvis funktionell träning. Flera muskler arbetar dynamiskt tillsammans och du blir (pinsamt) medveten om dina svagheter och brister – men också styrkor.

I går hade jag möjligheten att testa på genrepet av en av eventklasserna på helgens Workout Åre. Tröttheten i benen av tisdagens backintervaller och tröttheten i hela kroppen efter boxen en timme innan påminde mig dock om att balansen påverkas av så många faktorer.

Efter några dagar med dubbelpass och tuff löpning planerar jag in en vilodag – trots att det är torsdag! I morgon däremot – ja då kommer de där tvåhundringarna jag twittrade om att köra en tidig tisdagsmorgon.

 

 

 

 

 

Pre- och postworkout.

trumvirvlar i hårdrockstempo

Jessica påminde sina spinningdeltagare i måndags att inte träna på mjölksyrenivå följande dag – måndagens intervallpass räckte gott och väl. Jag log lite och lovade halvhjärtat (ja, skäms!). Som jag så klart inte höll. Ja, jag vet att det inte är optimalt och ja, jag vet att kroppen behöver vila. Jag vet.

Men.

Tisdagar, torsdagar och söndagar är mina springdagar. No matter what – förutom sjukdom, resa och annat omöjligt som sätter sig mellan. Jag har sprungit femhundringar på löpband sent som attans i vintras både en och annan tisdag – efter styrelsemöten och långa arbetsdagar. De passen har varit bland de bästa och jag har presterat långt efter förväntan. Jag har klivit av bandet och känt mig oövervinnerlig.

Gårdagens förväntan var inte heller så hög och än en gång presterade jag över min egen förväntan. Några kilometer (som uppvärmning) i – för mig – snabb hastighet följt av tjugo überjefliga backintervaller. Tjugo gånger upp och ner för min favorit älska-att-hata-backe. Plus en sista i lugnt tempo ”bara för att”. Pulsen körde trumvirvlar i hårdrockstempo och mjölksyran kokade nästan över (sorry Jessica).

Efter det sprang jag några kilometer längs med en kuperad slinga längs med vår vackra sjö och lät solen värma mitt ansikte. Sommar, är du här nu?

Tack kroppen! Nu känns söndagens besvikelse långt borta.

Magelungen.

Svettig, högröd och trött – men nöjd och glad!

[Pannband: Soc | Tisha: Craft (urgammal modell) | Pulsklocka: Polar | Halsbandet är köpt i Nairobi, Kenya]

hur tänkte jag nu?

I lördags rev jag och min partner in fight av ett sjuttiofem minuter långt nästan-kräk boxpass som innehöll en massa fysövningar mellan teknikträningen. Någonstans mitt i ett grodhopp insåg jag att jag skulle springa långt dagen efter – hur tänkte jag nu? Söndagen inleddes med en grimas: träningsvärk i rumpa, baksida och framsida lår. Aj. Ryckte lite på axlarna och tänkte att det försvinner väl efter några kilometer löpning.

Jodå, den värsta värken försvann efter en halvtimme ungefär – för att återkomma i förnyad styrka efter dricka- och toapaus vid femton kilometer. Nu var det ju bara en mil kvar. Det ska väl inte vara något problem.

Hum. Jag kom tre (TRE!!) kilometer på stapplande ben och med en allt annat än smickrande vaggande löpning. Jag såg nog inte riktigt klok ut. Ringde besviket älsklingen och sa att jag sitter på tunnelbanan hem. Han sa några kloka och tröstande ord och det kändes lite bättre just då – men besvikelsen sitter fortfarande i. Note to self: Inte träna ben (ben och ben förresten – vi skulle ju bara slåss lite?) innan tänkt långpass. Hur tänkte jag nu?

Jag är fortfarande stel som en pinne och har – i vanlig ordning – bokat in mig på pulsspinning och yoga idag. Hur ska det gå till kan man ju undra. Hur tänkte jag nu – egentligen? Jag jämrar mig bara jag tänker på att stå i en krigare. Ouch.

So far so good. Sedan gick det bara nerför…
[Skor: Asics DS Trainer | Strumpor: Gococo | Tights: Nike]

terapeutisk löpning

Efter en helt fantastisk dag i solen, stack älsklingen och jag iväg till vårt närmsta stora friluftsområde – Ågesta. Tanken var ett varv på någon av slingorna och sedan skulle jag fortsätta – springande – hem medan älsklingen rastade racerbilen. Slingan i Ågesta innehöll några få, men rejäla, backar som sög bra i benen och fick upp flåset på ansträngd nivå. En kort men tuff tur. Efter målgång och att ha vinkat av älsklingen vände jag så hemåt.

I mitt huvud formade sig en plan redan efter de första hemvändande löpstegen – inte ta ”korta” vägen hem på fyra kilometer, utan springa hem runt sjön. Sjön är alltså Magelungen och sträckan hem skulle i så fall bli runt milen. Jag var nöjd med mitt val och livet kändes helt fantastiskt när jag tuffade på. Pratade med katter som satt mitt på vägen, sprang i kapp med en kanin (om jag vann? pffft…), söp in vårens alla dofter, kisade mot solen och glittrande vågskvalp, lyssnade på ekande hammarslag och funderade på verkligen allt och ingenting. En magisk vår/försommarkväll. Vem behöver betala för terapi när det finns löpning i vårgrön natur?

[jaja, det är bra att det finns professionella terapeuter - det säger jag inget emot.]

Solnedgång över Magelungen. Magiskt.

colour me up

Älska färg! Gococo har verkligen lyckats med färgerna på sina populära strumpor (senaste tillskottet är deras tuggummirosa kompressionsstrumpor) och nu satsar de även på färgglada t-shirts och tröjor. Är det inte vansinnig vill-ha-varning på dessa så vet inte jag. Älskar lila!

skönt flyt

Jag har inne i ett ”flow” just nu – ett skönt träningsflow. Det mesta känns bra, kroppen svarar och jag ser utveckling. Visst stressas jag fortfarande av att se antalet veckor krypa närmare fjortonde juli och tycker att jag borde ha kommit längre i utveckling – men jag känner mig ändå trygg med vetskapen om att så länge jag gör m i t t bästa är det gott nog – för m i g..

Den acceptansen har nog hjälpt mig att hitta flytet, lugnet och tillförsikten till mig själv. Jag springer långt och långsamt, kort och snabbt, tungt och uppför – kroppen svarar och levererar allt efter önskemål. Härligt.

Däremellan cyklas, boxas och yogas det. En skön blandning och ett perfekt komplement till löpträningen. Det enda som eventuellt saknas är styrketräning – men just nu räcker det med träningstimmar per vecka. Skulle jag knöla in något ytterligare i schemat så vore det i så fall ett till yogapass – för min måndagsyoga gör underverk. Speciellt efter söndagslångpass och måndagsspinning – ja, då sitter den som en smäck.

Nu vet jag att det även kommer dalar – men de får komma. Jag är inte rädd. Jag kan fly… f’låt springa.

Skor: Asics DS Trainer 16 | Tights: Nike | Strumpor: Gococo

turist?

Jag försöker trappa upp mina längre löppass så sakteliga så att jag har hyfsat många mil i benen innan det är dags för maran i juli. I söndags var det dags (det är det i och för sig v a r j e söndag) för en ny tvåmilare. Nästa söndag borde jag få till en tjugofemkilometrare för att sedan komma upp till trettio och trettiofem innan det är dags för fyrtiotvå i juli. Herregud, fyrtiotvå?

Jag är lite lätt rastlös av mig och tröttnar snabbt på olika rundor vilket betyder att jag försöker hitta en ny runda för a l l a längre pass. Jag vill ju se saker längs vägen också – eftersom jag inte fräser på i några fyra-minuters kilometer kan jag lika gärna njuta av omgivningarna. Eller i alla fall så gott det går.

I går passerade jag en hel drös av Stockholms södra förorter – Farsta strand – Sköndal – Skarpnäck – Enskededalen – Dalen – Gamla Enskede – Svedmyra/Stureby – Bandhagen – Hökarängen – Farsta strand. Någonstans mellan Svedmyra och Bandhagen började jag fundera var tusan jag egentligen var någonstans men jag tuffade på vidare åt det håll som kändes rätt och när jag passerade Örbyleden visste jag att jag i alla fall var på väg åt rätt håll. Alltid något! Hem hittar man alltid på ett eller annat sätt.

Inte nog med att jag får motion när jag springer så här – jag får även se en massa av stan som jag annars kanske inte skulle. Förutom en massa cyklister, en och annan joggar/löpare och (tyvärr) en hel del lösspringande hundar så kikade jag på små fina hus med underbara trädgårdar, barn som leker alldeles obekymrat, äldre par som går i armkrok och ler mot varandra, underbara grönskande parker eller mindre skogsområden som dyker upp mitt i ingenstans, bortglömda villakvarter där tiden stått stilla, nya flerfamiljshus med spännande arkitektur..

Ett ypperligt sätt att turista i sitt eget närområde!

På väg hem igen efter nästan två mil. Var inte så sugen på att springa hela vägen till Nynäshamn då – men någon dag så kanske?