fullfartframat.se


2 kommentarer

kliver ur hamsterhjulet

Ni har säkert märkt att det inte händer så mycket här.

Jag är lite i valet och kvalet om jag ska fortsätta blogga. Bloggar känns på något sätt lite passé nu när det sprutar ut podcasts, videobloggar och allt vad man nu kan tänka sig. Det räcker inte att b a r a blogga längre.

Jag har liksom ingen möjlighet att hänga med där – och jag vet faktiskt inte om jag riktigt vill heller. Bloggen är inte mitt liv, Jag får inte ett öre för att skriva inlägg. Jag tänker inte på att ta fina bloggbilder när jag tränar eller klottrar ner uppslag till inlägg på servetter eller i mobilen. Jag har inte för avsikt att leva på gratisprover och instagramma dagens bud. Nu menar jag inte att alla bloggare är sådana – men det är helheltsgrejen jag syftar på.

Jag har under en längre tid tackat nej till de flesta eventinbjudningar som kommit och på så vis kommer det allt färre och färre inbjudningar. Hamsterhjulet ni vet.

..och jag tycker faktiskt det är ganska skönt. Visst, det är kul att få testa nya produkter, gå på intressanta pressevent och fram för allt träffa en massa underbara bloggvänner MEN det räcker nog för mig nu. Vännerna kan jag träffa ändå.

Under september månad körde jag en sockerfri månad. Jag åt inget som hade socker i sig – undantaget fruktsocker och sirap i visst bröd. Jag upptäckte att jag inte saknade godis eller läsk, men däremot så hade jag cravings på  kanelbullar och choklad. (jag fuskade en endaste liten gång – min födelsedag)

..och jag bloggade inte en enda gång om det.

Kanske är det åldern, kanske var det en fas för mig, kanske är jag i en fas just nu. Vi får se. Jag lär kika in nu och då men sitt inte och klicka på refreshknappen i din webläsare.

Kram

photo(360)Här hittar ni mig i fortsättningen.


Lämna en kommentar

träskmonster

Min post-halvmaraförkylning satte i sig under två veckor och gjorde att jag beslutade mig för att inte starta i Lidingöloppet. Loppet jag hade sikte på nästan hela året. Loppet som skulle ha blivit ”mitt” lopp. Oh well. Allting blir inte som man har tänkt sig.

Någonstans i min depp hade jag förträngt att jag anmält mig till Tjurruset. Någon dag innan insåg jag vad det egentligen går ut på. Jag visste nog det hela tiden, men men.. Inte att springa en skön mil i skogen. Snarare att ta sig igenom en mil i lera, vatten, sand och obanad terräng.

Årets Tjurrus gick av stapeln i Tullinge på gamla flygflottiljen. Banan gick igenom leråkrar, bäckraviner, vattendränkta diken, en sjö (!!) med tolvgradigt vatten, träsk, skidbackar, sandtag (har du sprungit uppför en brant och lång sandbacke någon gång?) och slutligen igenom en bäverdamm. Eller ja, egentligen ett björkträsk. Ett träsk.

Lervattnet i bäverdammen var förhållandevis varmt om man jämför med sjövattnet – bara en sån sak.

Jag har nog aldrig varit skitigare, lerigare eller luktat så illa och jag kan nu även säga att jag badat i oktober. Frivilligt. Med kläderna på.

Enda minuset var väl att jag aldrig riktigt fick ner ordentligt med syre i lungorna. Jag andades hela tiden korta, stötiga andetag och kunde tyvärr inte springa på där det var flackt. Inte heller gick det så snabbt uppför de brantaste backarna. Tiden är i det här fallet helt sekundärt – upplevelsen var det viktiga. Men, tydligen är det något förkylningsskit som ligger kvar och spökar.

När jag kom hem tog Pikachu (en av våra älskade babbel-bengalerna) en snabb sniff på mig, sedan vände han och drog. Matte stank träskmonster tydligen.

Var det kul? Ja, så in åt h-vete. Kommer jag att göra det igen? Absolut.

6179d5482e9e11e3b7fc22000aa821d1_8ö.v: den obligatoriska före-bilden. ren och förväntansfull | ö.h. världens bästa trailskor: Inov-8 x-talon 212 I adore you!
n.v. när till och med medaljen är lerig… | n.h. ..och den obligatoriska efter-bilden. skitig, stinkande och jefligt nöjd.


1 kommentar

mellanmjölksfunderingar…

En vecka sedan min oplanerade halvmaradebut och en vecka kvar till femton kilometer i Lidingöskogarna. Och ja, här sitter jag. Smårförkyld och öm i lederna. Inte så där förkyld att man legitimt kan borra ner sig under täcket och sova sig igenom dagen, men inte så frisk att jag kan ta mig an de där planerade etapperna på Sörmlandsleden. Så där tråkigt mellanmjölk.

Svär lite över den där mellanmjölken men påminner mig själv om att det – faktiskt – var länge sedan jag var förkyld. Svär och hoppas att vårens förkylningsrace inte upprepar sig. Svär och funderar lite på den där råsaftcentrifugen/juicemaskinen som florerar all over the place just nu. Svär och funderar på juice av citron, ananas, grönt äpple och mynta – med en liten bit ingefära. Kan det vara något det?

Jag läser om hejdundrande bedrifter i Västeråsskogarna, om solig fjällöpning och klar Dalaluft - och suget efter skogssus, tallbarrsknaster och frisk luft blir om än större. Men, min tid kommer.

Kära höst – välkommen. Jag gillar ju dig.

photo(240)Älskade Magelungen.


1 kommentar

sova, sova, säng, säng, säng…

Jag sov tio timmar i natt. Tio timmar! Djup och rofylld sömn. Inte ens kattbus som urartade i fullskaligt syskonslagsmål väckte mig. Jag vaknade inte heller när bägge bengalerna kom och sökte tröst på (!) mig.

Efter halvmaran i lördags har jag dragits med en lätt förkylning. Ni vet, lite kli i halsen, lite snuva och allmänt hängig. Nu känns det mycket bättre och jag hoppas på att vara tillbaka på banan (i löparspåret) igen inom kort.

Sömn is the shit.

img_7276.jpgBuskatt.


6 kommentarer

race report: sthlm 21k

Ännu i fredags morse hade jag ingen tanke på att jag skulle springa Stockholm Halvmarathon. Men. Helt plötsligt satt jag där med ett startbevis och ett dygn till att första startgrupp skulle ge sig iväg.

Säger jag att jag var helt oförberedd när jag stod på startlinjen – ja, då ljuger jag. Jag har sprungit regelbundet hela våren och sommaren, både långt och kort, långsamt och snabbt, backigt och flackt. Men. Jag har inte tränat för halvmaratondistansen.

Säger jag att jag var pigg och utsövd, ja – då ljuger jag också. Sen kväll efter ett besök på vikingakrogen Aifur (men utan en droppe alkohol), nattligt kattfnatt och tidig morgon för att vinka av hemresande vän.

Strålande sol och runt tjugo grader varmt – i mitten på september. Perfekt löparväder.

Och perfekt gick även min löpning fram till 17-18 kilometer. Ja, jag sprang som en klocka. Mina kilometertider de femton första kilometerna är nästan exakt samma – på sekunden. Mycket av detta har jag att tacka ett tyskt par jag ganska snabbt la mig bakom. De kollade konstant på klockan och jag följde bara efter i deras tempo. Ett tempo som kändes bra. Själv kollade jag bara på klockan vid varje femkilometers-markering.

Den ”fruktade” backen i Tanto tycktes – enligt mig – lätt i jämförelse med flera andra backar och jag log lite för mig själv.

Men.

Sen kom smällen. Strax efter Tanto började det krampa i höger vad. Jag stannade och stretchade mot ett träd. Sprang några hundra meter. Stannade och stretchade mot en stolpe. Sprang. Så höll det på ända till strax efter Slussen, med knappa kilometern kvar till mål, där det sakta släppte. Jag misstänker för lite vätska i kroppen. Det var ju det där med framförhållning.

Det var en halt anka som kom i mål. Inte på min önsketid – men på min första officiella halvmaratontid.

Så här några dagar efter är jag glad att jag tog chansen. Nästa års upplaga av Stockholm Halvmarathon kommer jag att anmäla mig till – i tid.

Några plus och minus:

+ Kul bana och, på många håll, bra publikstöd.
+ Tätt med vätskestationer och energipåfyllnad.
+ Smidig nummerlappsutdelning, värdeinlämning och -hämtning samt uppskattad ”matnyttig godispåse” efter loppet.
– Ganska så nedslående att, efter tolv kilometer, komma tillbaka till Gamla Stan och möta de som var på upploppet till målet. Publiken stod med ryggarna mot oss och hejade på målgången – såklart. Vi andra hade ett varv på Södermalm kvar.
– Trånga passager på vissa ställen och över bron vid Rålis fick vi springa på snöre – där fanns liten möjlighet att springa i bredd.
– Visst, det var kul att få springa igenom Klaratunneln, men en biltunnel utan fläktar blir en kilometer bastu.

sthlm21k


Lämna en kommentar

#runthedistance

We Run sthlm och She Run Sthlm har den här veckan slagit sina påsar ihop och kör löppass a l l a vardagar.

I måndags sprangs det sex kilometer i Lill-Jansskogen, i går blev det sju kilometer på Djurgården, i kväll åtta kilometer på Söder, i morgon nio kilometer på Kungsholmen och det hela avslutas på fredag med 12,250 km i Rålis. Nike+ Run Club lovar storartad avslutning!

Springer du alla sträckor har du sprungit ett helt maraton – värt att firas!

Jag har tyvärr inte möjlighet att vara med på något av tillfällena – men jag kör på egen hand i alla fall. Tanken är distans. Tugga kilometer. Uthållighet och styrka.

Spelar ingen roll om du klämmer milen på fyrtio eller sjuttiofem minuter – så länge du är ute och tuggar.

936383_10151477811743434_614728309_n#runthedistance

 


1 kommentar

min födelsedag

Jag hade sett framför mig många timmar på Sörmlandsleden eller varför inte några snabba varv på tartanbanan vid idrottsplatsen. Ja, att spendera min födelsedag på.

I stället blev det en grymt god forell (en hel sådan! – paltkoma) på Taverna Brillo, lite Pol Roger Reserva (ett av mina favoritbubbel – rekommenderas!!) och en hel massa hänga-i-solen.

Ibland blir det inte som hade tänkt sig, men vad gör väl det?

Jag var nöjd och det är huvudsaken. Allt handlar inte enbart om nyttig kost (fisk är nyttigt i och för sig), träning och ett sunt leverne. Det handlar om att själen måste få sitt också.

photo(370)

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 607 andra följare