fullfartframat.se

stockholm jubileumsmarathon 1912 – 2012

9 kommentarer

Under tjugosex veckor har fokus varit på att förbereda sig inför det där långa loppet som ägde rum 14 juli – hundra år efter OS i Stockholm 1912 – Jubileumsmaraton 1912-2012. Tjugosex veckor av intervaller, backträning och tyvärr för få långpass. Tjugosex veckor av förväntan och, märkligt nog, längtan.

En förväntan som både bubblade upp och hann rinna över redan under inmarschen till Stadion. Tack vare högtidligheten och den jublande publiken kändes det som om man själv var fanbärare för en stolt nation under ett olympiskt spel. Det var stort. S t o r t. När muskötskotten ekat klart – nästan fyra minuter efter utsatt schema (d.v.s. helt enligt tradition) – var vi igång och på väg ut från Stadion. En resa på fyra mil hade precis börjat. En resa i historien.

På bilden längst ner kan ni skymta mig till höger i bild i rosa tisha och turkosa kompressionsstrumpor.

En resa som innehöll mycket prat och skratt med mina medlöpare, high-five till både stora och små barn, korta danssteg till olika orkestrar, ryggdunk och peppande ord till trötta medresenärer, snabba pussar på älsklingen som dök upp som gubben i lådan vid ställen där jag behövde det som mest och en massa osorterade tankar som bubblade runt i huvudet på mig. Nu i efterhand har jag inte den blekaste aning om vad jag egentligen tänkte på de där milen.

Pusspaus i Sollentuna.

Hatten av för alla fantastiska funktionärer, glada medlöpare och underbar publik – ni gjorde min resa oförglömlig. Jag bugar mig även inför alla som verkligen tog jubileumsmaran på allvar och sprang i tidstypiska kläder – ni var galet snygga i era kjolar, bomullsbyxor eller baddräkter.

Banan var tuff – det visste jag i och för sig sedan tidigare – och innehöll många backar. Tyvärr innehöll den även vissa väldigt tråkiga sträckor att springa då man sprang längs med vältrafikerad motorväg och helt utan publik. En och annan tutande bilist hjälpte ju till, men annars var dessa sträckor enbart transport till mer publiktäta eller trevligare sträckor. Stadion, Sollentuna och vändpunkten vid Sollentuna kyrka var absoluta höjdpunkter på banan. Tanken var att jag skulle stanna vid vändpunkten och fotografera lite, men det glömde jag helt bort i villervallan och känslostormarna. Kilometerna mellan tjugofem och trettio kilometer var tuffast – sen var det ”bara” att räkna ner milen.

Jag hade sedan tidigare räknat vilken pace jag skulle hålla för att få en jämn hastighet över hela sträckan – och för att jag skulle orka hålla i gång alla fyra mil. Den höll jag så klart inte. Både den första och andra milen och även vissa kilometer under den tredje milen gick för snabbt vilket resulterade att bensinen inte riktigt räckte hela vägen fram. Under den sista milen sa mina knän i från och jag gick snabbare än vad jag sprang. Hade jag tvingat mig själv till att springa hela sträckan så hade jag nog inte mått så bra som jag gör nu.

Ny pusspaus i Silverdal. Stela knän – men brett leende.

Målgången på Stadion var helt magisk. Att få springa in via maratonporten och möta en jublande publik och få höra sitt namn från speakern var obeskrivligt. Tårarna rann och jag bara kramade om älsklingen som fanns direkt efter målsnöret och medaljen. Jag sa magiskt eller hur? Tre klunkar bubbel och stapplande ben till ÖIP för att hämta Finishertröjan – den tröjan som fick mig framåt på stela ben de sista kilometerna.

Knäna var fortfarande stela och ömma under söndagen och i går var jag och höftböjarna inte såta vänner – men i dag, tisdag, känns det knappt att jag tog mig runt de där fyra galna milen i lördags. Kroppen är förvisso fortfarande sliten och det står enbart lugn promenad på schemat ännu några dagar, men suget efter att springa en runda – ja, det finns så klart där.

Om jag kan tänka mig att springa ett maraton igen? I lördags sa jag nej, aldrig mer. I dag säger jag: ja, kanske. New York maraton vore coolt.

Alla bilder är tagna av älsklingen.

About these ads

9 thoughts on “stockholm jubileumsmarathon 1912 – 2012

  1. GRYM prestation! Härligt jobbat!
    En mara… Vete sjutton. (för mig alltså). Någon gång kanske…. Vi kanske kan köra New York ihop? Hihi! :-D

  2. Kul att läsa din story och kul att stöta på dig i lördags! Bra jobb!
    Ha en fin dag!

  3. Västgötskan: Ja varför inte! :) Jag sa ALDRIG för ngt år sedan, i lördags sa jag ALDRIG MER och nu så är det tja, kanske det… :)

    Emma: Detsamma!!

  4. Vad roligt att få följa dina känslor och upplevelser kring din bragd! Tänk vad grym du har varit som klarat det! Imponerande! Kram Ann

  5. Visst är det tur att våra kroppar är dumma nog att övertalas av en hjärna med oerhört kort minne! Haha! ;-)

  6. Ann: Tack fina du!
    Västgötskan: Yep!!

  7. det är klart du skall spring NY maraton! du kan ju inte lägga av maraton-springandet INNAN detta världens bästa lopp är avklarat. sedan har VI i ju Lidingö 3 mil nästa år också. frågan är inte om jag skall stå övervaka när du anmäler dig så att inte jag står där mol alena ännu ett år ;-) kramar

  8. Grymt jobbat av dig! Hoppas du kommer vilja vara med på fler maror!

  9. Cecilia: Kanske bäst att du gör det. ;)
    Karin: Tack!!! Mja, eventuellt NYC eller ett i Sydafrika, men annars blir det nog halvmaror som är mer i min smak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 607 andra följare