Jag tror jag är kär. I ett par turkosa Nike Free. Färgen har säkert en underordnad betydelse, men i alla fall. De är helt underbara att springa fort med och man studsar verkligen fram. Synd att jag inte är så snabb så att jag hänger med skorna i det tempo de vill springa i. Man kan inte få allt.
Dagens tröskelpass (2 * 3 kilometer) var tufft men överkomligt. Jag vet ju att jag utvecklas, blir uthålligare och snabbare – men det behövs så lite för att man ska bli trumpen och tvivlande. I dag var inte en sådan dag. I dag var jag stark, snabb och snygg. Äsch, s k o r n a var snygga *host*.
Tröskelpass (förenklat: då du arbetar precis på mjöksyrenivå) är bra för att jobba upp uthålligheten, men det är verkligen galet tungt att springa med mjölksyra i benen. Jag borde ta det lugnt och vila benen i morgon men jag har gett mig den på att hinna med Nike+ Run Club – så det får väl bli en l u g n femma i morgon. På torsdag vilar vi benen. Finns ingen anledning att stressa träningen nu – så nära det där långloppet.
Kärlek.
27 juni 2012 kl. 10:42
Jag har kikat efter ett par lätt-ARE skor, men är inte Nike Free väldigt ”lätta”?
Härlig färg var det! (Även om det är sekundärt är det viktigt!)
27 juni 2012 kl. 16:42
Supersnygga!
Pingback: nike run club – we run stockholm | fullfartframat.se
27 juni 2012 kl. 21:20
Västgötskan: De väger nästan ingenting! Även om de inte har ngt stöd så tycker jag ändå att de har ganska bra dämpning. Underbart sköna att springa med – men än så länge springer jag inte så långt i dem. Längsta är 2*3 km och 5 km. Det märks i alla små muskler i underbenet… tar ett tag att vänja sig!
Träningen och livet: Supertack!
29 juni 2012 kl. 18:05
tycker jag kännner igen dem där!